♥ Caroline - Mamma till 3 ♥

Igår tog jag och Hampus bussen ner på stan vid 10 för att möta syster som var hos läkaren, mötte henne där och vi gick och åt allihopa. Sen hade hon bank ärenden som vi följde med på, sen tog vi bussen hem igen. Syster skulle iväg på en arbets intervju som verka som det kan bli nåt jobb utav.
Sen åkte hon hit eftersom jag hade lovat att klippa henne.
 
Vi kikade frisyrer, åt lite sen började jag få ont som tusan i kors ryggen, fick sammadragningar som även strålande ut i ljumskarna. Så när Mattias kom hem från jobbet skjutasde han mig till förlossningen. Hade ringt dom nån timme innan och dom ville att jag skulle komma in. Fick ligga med CTG ett tag. Lite sammandragningar. Annars såg det fint ut. Sen fick jag lite akepunktur ( eller hur det nu stavas) i huvudet och på händerna.  Barnmorskan kände hur bebis låg. Neråt med huvudet och ruckbart. Sen fick jag träffa läkaren som gjorde en undersökning. Det såg fint ut allting. SEn gjorde han ett VUL för att se hur bebisen låg och mkt riktigt hade den börjat "ställa in sig" = huvudet ner. Gjorde även ett snabb ultraljud på magen för att se hur moderkakan satt. Den sitter o fram vägg på mig. Och det kan hända att om man håller på för mkt kan den börja lossa. Han bad mig att gå hem och vila och försöka ta det så lungt som möjligt nu tills det eh dax. Oki sa jag, och kände bara hur lättare sagt än gjort det var. Inte lätt med Hampus och Filippa hemma på dagarna att vila vill jag lova.

Martin och Filippa kom ju hem igår kväll, men Martin kunde inte vara hemma idag från jobbet så jag kunde få vila lite. Istället var det bara att gå upp 6 imorse med barnen, och börja lägga/packa undan alla dessa saker som spred i heeela lägenheten när dom kom hem igår. Sätta på en maskin tvätt. Och fixa frukost. Och köra på som vanligt. Så vila... ibland undrar jag vad det är för något. Var inte på bästa humör i morse när Martin frågade hur det var med magen och jag sa att jag fortfarande hade och även har ännu, en molande värk i  magen. Och att jag skulle behövt iaf en dags vila idag. Ändå klär han på sig och går och säger att han kan faktiskt inte vara hemma idag. Och att det är självförvållat osv. Vi har det jätte bra mellan oss nu. Men ibland blir man bara så less och känner att man nästan skulle behöva vara döende för att han ska inse ett och annat.. Har barnen vareviga dag och jag känner mig just nu som världens sämsta mamma som kanppt kan gå ut med dom som dom behöver. Jag fixar och donar här hemma. Så om man begär hjälp för en gångs skull är väl inte det för mkt begärt tycker man. Ibland får välmående och hälsa gå före ekonomi.

Hur som helst så blev gladare än gladast igår när jag kom hem och det låg ett litet vitt kuvert innanför dörren från barnomsorgen. Barnen har äntligen fått en plats till sitt nya dagis. Den 12 augusti precis efter semestern börjar dom, cirka 200 m från där vi bor. Och ingen är gladare än jag. Både för att det är nära, för att dom hamnar på samma dagis. Och för att barn behöver vara på dagis och leka av sig med andra barn. Och jag får lite egentid med bebisen.

Nu har jag ju haft dom hemma i stort sett 2/3 delar av graviditeten. Och nu börjar det bli tufft vill jag  lova. Med magont, ryggsmärtor och allt som ska skötas runt omkring. Försöker duga till så gott det går vilket inte alltid är så lätt. Fast nu är det faktiskt inte långt kvar! 59 dagar idag. Och jag hoppas som sagt på iaf ett par veckor innan, hade varit så himla skönt!