Hormon monster AB
Och det blir inte bättre att jag jag rent ut sagt är ett hormon monster. Förra graviditeten gick hur bra som helst. Kände knappt av hormonerna alls. Men med både Filippa och denna lixom bara bubblar det ilska i kroppen... inte hela tiden men vissa dagar! Jag kan lixom inte styra det. Och jag mår verkligen iNTE bra av det heller. Martin känns som han inte har någon som helst förståelse vad det gäller hormoner. Jag har bett han fråga någon som jobbar med gravida kvinnor eller läsa om det. Och har försökt förklara, att jag rår inte riktigt över det.
Och det om något som kan göra mig så himla lessen och arg om något. Att han tror och tycker att jag är och ska vara precis som vanligt, och tycker att jag "skyller" på att jag är gravid. Människor får mer eller mindre hormoner vissa känner inte av det alls. Jag önskar det kunde vara så som sist, men tydligen ska jag få en sån graviditet som med Filippa igen. Ibland önskar jag att karlar oxå kunde få vara gravida och känna hur det känns rent fysiskt och psykiskt under "resans gång". . . Vart så irriterad idag så jag sa till honom att vi kan lika gärna skita i detta och göra abort. Det vill jag klart inte men ibland blir jag så trött på att han inte ens kan "försöka sätta sig in i min situation". Vill att han ska stötta mig vara gullig och trevlig då kanske jag hade vart lite bättre oxå. Visa att han vill vara delaktig och att han bryr sig.
Är det bara min karl som inte kan förstå?
Ja som sagt vissa dagar bli man less. Jag älskar honom men massa slit och upp tidiga mornar och upp på nätter, osv osv. Det kommer efter. Jag är ingen robot, men ibland känner man sig som det. Jag vet att jag själv satt mig i sitsen nu att bli gravid men det är ändå inte lätt alltid. Jag beundrar folk som orkar och inte tappar humöret. För jag eh tydligen ingen sån iaf.
Nu ska jag röja av här sen laga middag lägga barnen. Sen upp och jobba klockan 8-15. Ska även jobba julhelgen och natt på nyårs afton. DEt blir extra pengar.!
Hej Hopp!
2
BARNEN
2008-11-27 
15:48:55
Åh vad jag känner igen mig! och OJ vad glad jag är att det har börjat släppa, irritationen menar jag.
Har sagt mycket till Per under den här resans gång som jag VERKLIGEN inte menat, bara för att jag känt mig åtsidosatt och bortglömd, och då det bara känts som om det är jag som engagerad. Och hur många gånger har man inte försökt förklara att man inte rår över det? men jag är glad att han stannat och inte gett upp hoppet helt, för ibland har det känts helt hopplöst. Martin kanske ska ta sig ett snack med per.. haha.. han om nån vet.;)
Pöss!
Hej!
Du är inte ensam om att ha en sådan karl... Min har nog blivit väldigt trött på mig och mina hormoner som åker som en berg och dalbana.
Igår var jag så trött och sov hela dagen när Bianca var i skolan. Orkade inte mycket när hon kom hem heller, orkade inte laga middag och det första han säger när han kommer hem är: Har du inte lagat mat? Du som varit hemma hela dagen åååååååååååååå ARG... Jag brukar laga mat men får aldrig höra tack för det. Men sen sa han iofs förlåt :-)
Ha en trevlig helg//Jossan
